WAGAH Border - John Cleese utan boll

Redan på ett tidigt stadium stod det alldeles klart att Wagah Border var något alldeles speciellt. Alla pratade om det, från chauffören till folket på kontoret. Dock hade jag svårt att få utrörat exakt vad det var. En gränsstation mellan Pakistan och Indien och någon form av flaggbyte under ceremoniella former, förstod jag i alla fall.


För er som sov under just den historielektionen i 9-an så kan jag friska upp minnet med att England från 1858-1947 hade en liten koloni i den här delen av världen, som bestod av dagens Indien, Pakistan Bangladesh och Burma.

1947 tröttnade de dock på det och både Indien och Pakistan blev egna stater 1947. Provinsen jag befinner mig i, Punjab, råkade dessutom delas mitt itu. Och gränsen är Wagah Border.

Väl på plats, infann sig snabbt känslan av hockey- eller fotbollsmatch. Pakistan-klacken vrålade något som till både text och melodi lät misstänkt likt ”För vi är goa gubbar allihopa”.
Den enkla och litterärt träffsäkra ”Pakistaaaaaan” förekom också.
På det hela taget var det ganska likt vilken match som helst. Fast utan själva fotbollen.

Kvinnorna befann sig självklart på en separat läktare. Hur skulle det annars ha sett ut, om kvinnor och män stått blandade hur som helst, ingen ordning alls och helt opassande.


Av och till sprang någon som såg ut ungefär som han som kallades Tomten i Mjölby när jag var barn, och viftade med en Pakistansk flagga.

På andra sidan gränsen fanns den motsvarande Indien-klacken.

Höjdpunkten var dock när några slags vakter kom in och gjorde Silly Walk, på riktigt. Inga bilder kan göra det rättvisa, så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att de slog John Cleese. Lätt.


Faktum är att jag just har hittat ett utube-klipp från Wagah Border, där jag tror kommentatorn dessutom är från Monty Python. Tryck på Play-knappen. Ca halvvägs in i klippet kommer själva silly walken. Håll med om att den lätt slår originalet, eller så var detta förlagan. Det skulle i så fall vara en viktig historisk upptäckt av vår gemensamma nutidshistoria, vilken som bekant i huvudsak präglas av olika tv-program och reklaminslag.


Sammanfattningsvis: Wagah border var som en typisk fotbollsmatch, utan fotbollen. Man drogs med i stämningen, lite spännande var det men det var lite som en gång när Magnus på Treuddsgränd i Mjölby på 70-talet sköt bort tennisbollen vi hade och spela brännboll med, och vi fortsatte spela ett tag till men utan boll.


På vägen hem stannade vi och drack té vid landsvägen. Två herrar satt i skräddarställning i luciadräkt och drack té vid vägkanten.

Efter lite småprat visade det sig att den ena pratade ganska bra engelska och vi började prata om varifrån jag kom ifrån osv. Så småningom visade det sig att den här bondeliknande mannen på landsbygden var ”Warid Langhaul Executive”, dvs en rätt hög chef på Ericssons huvudkund här. Ett jordigt visitkort ur fickan bekräftade hans position, och han hade tydligen ett hus på landet för lugna lata söndagar. Jag skulle gissa att han kanske köpte in tjänster och produkter för något tiotal till hundratal miljoner kronor.

Efter att han och hans vän insisterat på att få bjuda på teet för 1 kr, var dagen slut.


Gratis smakar gott, men teet kan jag trots det inte rekommendera. En viss baksmälla inträdde nämligen dagen efter. Men det gick snart över och äventyret var värt det!

Klicka på bilden nedan för foto-galleriet:

Paki 03