FINALEN

Så kommer då Finalen, det 10e och sista kapitlet av Anders in Pakistan. Hur ska detta gå - kan man verkligen slå de 9 första kapitlen, kan man fråga sig?

Lätt. Det här slår allt tidigare.

Saba och jag drog iväg iväg en långhelg till Kashmir och North West Frontier Province. Fronten som åsyftas i namnet, är den mot Afganistan...

Om jag stack ut, med mitt blek-ansikte bland män som ser ut som Usama Bin Laden allihop, så stack Saba ut mer. Som när hon ställer sig i jeans vid en klunga kvinnor i burkas och tänder en cigg, till exampel.

Vägen var en liten horisontell flik klistrad på närmast lodräta berg mot avgrundsdjupa dalgångar och flodsfåror. Skulle chauffören nysa till... well, som tur var så var han inte förkyld. Det var genom jordbävningsområden och landmassor som rutchat ner över vägen längs bergen. Över stock och sten, genom forsar och gräs, över sylvassa klippblock. Företagets Corolla blir aldrig densamma igen.

Platsen längst bort var sjön Saif-ul-Muluk, en sjö på 3000 meter över havet, med några av Himalayas närmare 6000-meters-toppar omkring. Det är nog den vackraste plats jag sett. Sista biten åkte vi jeep, när Corollan gav upp. Sedan gick vi. Och tog häst genom några av de sista forsarna.

Där tog jag med Saba några steg ut i det turkosa vattnet, föll på knä, och frågade om hon vill gifta sig med mig.
Och hon sa JA!!!


Vi har till och med hunnit med lite förlovningsfirande. Saba är snygg i den röda sari'n eller hur? Oklart hur undertecknad såg ut, dock...

Klicka på bilden nedan för fotoalbumet.

ÄNTLIGEN Bongo-trummor

Pappu Sain spelar det kända trum-instrumentet Dhol.

Han har uppenbarligen blivit oförskämt rik på sin musik, och spelat på Wembley emellanåt. Men trots världens alla rikedomar från sin musik, spelar han gratis varje torsdag för alla som vill lyssna vid Tomb of Shah Jamal här i Lahore. Med diamantringar för miljoner på fingrarna (aldrig sett något liknande) ställer han sig mitt bland folket som sitter axel mot axel på marken och drar igång. Ingen skulle drömma om att råna honom, trots att hans ena ring förmodligen är mer värd än hundratals av människornas sammanlagda livsinkomster.

Efter några timmar börjar dansarna dansa och går in i någon slags trans. Om de rökt på, eller om det var musiken, var oklart.

Vid halv tre på natten (en torsdag) gav jag upp och drog hem, och missade därmed min chans att själv gå in i musik-trans. En äldre, uppenbart påverkad, herre förklarade annars pedagogiskt att ens själ stiger upp mot himlen under transen och träffar helgonet Ali, som tydligen också gillade det här med dans, trummor & trans. Men jag hade möte på jobbet dagen efter, så helgon-Ali fick desvärre klara sig utan besök från Sverige denna kväll.

Klicka på bilden nedan.

Två news

Två underbara saker har hänt sedan sist. Trixiga i kombination, men som min mamma brukar säga, ”du behöver utmaningar, Anders”.


1. Jag har blivit riktigt kär i hon Saba som jag träffat här.
2. Jag tackat Ja till ett toppenjobb på Ericsson i Manila / Filippinerna.

Viktigast först. Det är svårt att inte bli imponerad av Saba.
Hon har berättat att folk brukar tro att Ms. Saba Wallace är en stor tjock tant på 55+.
I stället kommer en liten nätt tös med handen på höften och stora Bambi-ögon. Och därefter läser hon lusen av gubbarna en efter en.

Älskad av alla, vilket är imponerande när man jobbar med kvinnorättsfrågor, kommunikation mellan religionsgrupper och dylika ämnen i ett land som Pakistan.

Hon har tappat räkningen på alla som velat gifta sig med henne, den senaste i raden, i brist på jakande svar, åkte ut till hennes föräldrar och försökte övertala dem i stället, vilket naturligtvis är oerhört lustigt för henne och alla andra.

När hon var 7 år, tog den klarsynte rektorn med henne till en klass med 15-åringar, skrev ett ord på tavlan på Persiska, vilket var flickans tredje språk, och bad henne förklara det. Det var ”chashm-e-aahoo” som betyder ”hjortens öga” och är ett mångbottnat uttryck. Hon höll presentation i 20 minuter för de förstummade tonåringarna.

Idag gråter gamla sura gubbar när hon håller föredrag. Hon är favorit hos direktören för World Council of Churches. Han är för övrigt svensk och heter Hans, om någon missat det.

Fyra jobb, varav två heltid - ett måndag-onsdag och ett torsdag-lördag - och så två konsultjobb på det. Social med alla. Alltid energi över och omtanke om alla. Och en riktig läckerbit.

Ja, inte utan att man blir kär. Kan väl vara på sin plats att avrunda med en dikt som hon skrivit och inledde en av sina presentationer med i Schweiz.

---

I have stumbled, pushed, pulled,
and directed my whole life
towards the expansion of my divine humanity,
an inner largeness
that keeps spreading my soul before me
and expanding my spirit around me.

Something closed and cold within
keeps turning me towards the eternal glow of love
until I melt and overflow
in tears and screams and laughter and roars,
and vitality spins around me like a dance.

I can’t stop now.
I have taken risks,
on purpose because I believe in love
and accidentally because I was naïve
I not only have been burned, I have been consumed
in the fire of hope.

But after the pain
I am always resurrected,
To my amazement…again and again
And again

Each time I dust off the ashes of experience
I am deeper and richer
And closer to the wonder of who I really am,
and as the family of humankind,
Who we really are.

---

Vad säger ni, ska jag åka ut till hennes föräldrar och försöka övertala dem?

Klicka på fotot nedan för bilderna från två veckor i Schweiz, där hon f.ö. jobbade på dagarna medan jag hade fullt sjå utan jobb.

Nästa blog blir det bongo-trummor.

Brudarna 'rå?

Okey okey okey!!! Nu har ni nästan frågat allihop.

Samma fråga, i mer eller mindre finkänsliga varianter.

Från det grabbigt finkänsliga ”Hur går’e mä Pakistanska brudarna ’rå!?” till det lite mer feminint finkänsliga ”Har du trevligt annars?”

Och med fara för eget liv ska jag svara. Det är nämligen så att det är olagligt (!) i Pakistan att vara intim med någon om man inte är gift med personen i fråga. Det korrekta engelska ordet för detta är ”fornication”, vilket jag inte kan dra mig till minnes ha sett i glosböckerna från Blåklintskolan.

Det kommer av Islamsk lag där Zina beskrivs enligt följande: “The woman and the man guilty of adultery or fornication,- flog each of them with a hundred stripes: Let not compassion move you in their case, in a matter prescribed by Allah, if ye believe in Allah and the Last Day: and let a party of the Believers witness their punishment.” —Qur'an, 24:2

Det finns dock vissa komplicerande fakta. Från Wikipedia: For the establishment of adulery, four witnesses "must have seen the act in its most intimate details, i.e. the penetration (like “a stick disappearing in a kohl container,” as the Fiqh books specify). If their testimonies do not satisfy the requirements, the accusing party can instead be sentenced to eighty lashes for unfounded accusation of fornication."

Alltihop detta är förstås ganska lustigt, och välutbildade människor ägnar sig förstås inte åt att piska folk på gatorna år 2007! Dock är det formellt faktiskt fortfarande straffbart enligt Pakistansk lag, men i praktiken bara för de lägre socialgrupperna.

Det var en uppmärksammad artikel för några veckor sedan i tidningen, där någon modig person gjort könsbyte från kvinna till man och sedan gift sig med en kvinna. De levde lyckliga till det hela uppdagades ett par år efter bröllopet, av brudens farbror. Oklart exakt hur det uppdagades, för övrigt... Det blev fängelse för det, förstås. Hemska brott.


Shumail Raj, 31 (left) had sex-change surgery to become a man and then married his cousin. The two were arrested last week after the bride's family complained about the gender of her husband.

Hos de stora massorna verkar lagen mot fornication i stort efterlevas, men är på väg bort i takt med att världen i övrigt blir öppnare och folk kollar på mer Hollywood och mindre lokal pakistansk slapstick. Hos överklassen är det vanligt och populärt att ha pojkvän/flickvän, men de bedyrar i sociala sammanhang att det ”förstås” inte överskrider den fysiska gränsen (tro’t den som vill). I dagens tidning stod en undersökning redovisad som visade att universitetsstudenter som hade flickvän hade 25% högre betyg än genomsnittet. Om det beror på att smarta killar har lättare att fixa brudar, eller om de har lättare att koncentrera sig på studierna när de mindre sexuellt frustrerade, förtäljer dock inte historien.

Men även hos överklassen är det hemlighetsmakeri på en helt annan nivå än i väst, för det är fortfarande lite paria över det här med intimitet före ett korrekt äktenskap. Vet inte riktigt vad jag ska likna det med i Sverige… Kanske som om någon skulle sätta sig ner i fikarummet på jobbet och säga
”- I helgen gick jag på bögklubb, klädde mig i kvinnokläder och fick smisk. Det var roligt men jag har fortfarande ont i baken, vad gjorde ni i helgen?”

Ungefär så skulle det mottas om någon av de lokala förmågorna på jobbet här i Pakistan berättade att han/hon träffat en tjej/kille på den lokala restaurangen och att de sov över hos varandra. Och skulle hans mamma eller pappa få reda på det (oavsett ålder på den Ericsson-anställde) skulle det sannolikt vara lämpligt med någon form av exil.

Så, tillbaka till ämnet. ”Hur går’e mä Pakistanska brudarna ’rå!?”

Jag har fuskat lite och tillbringat en del tid med en tjej som här snarast får betraktas som halv-västerlänning.






Som hennes kompisar uttryckte det, så åkte vi på en ”pre-marriage honeymoon” för några veckor sedan. Vi drog nämligen iväg till de norra bergsregionerna norr om Islamabad och checkade in på ett närmast schweiziskt litet slott som ”married”, med två fejkade ringar och allt som vi köpte på den lokala bazaren strax utanför. För annars hade vi inte kunnat checka in och dela rum! En helt naturlig work-around runt trångsynthet, enligt henne.



Det var oerhört vackert där och själva hotellet låg på 3000m, med toppar på ytterligare något tusental meter. Hisnande utsikter och man kunde åka skidlift upp och ner (av Deutsche Kvalität, som tur var). Dock fick man springa av liften i stället för att åka på skidorna i nerförsbacken när man skulle av.

Tjejen i fråga är Director på en Human Development-organisation (typ SIDA) och föreläser/forskar på Ekonomi-universitetet här (typ Handels), är Pakistanska men har bott i Schweiz. Hon är dessutom den enda jag känner som faktiskt har träffat Påven - den riktiga Påven, religiös ledare för 1 miljard döpta katoliker, i hans residens i Vatikanen – alltså inte småpåvarna på jobbet.



Johannes Paulus II, den förre påven, han som gjorde rätt mycket bra saker, hade dessutom läst på om henne och började konversationen med ”'Salāmu `Alaykum'” vilket är ungefär goddag (eg Peace be upon you) med lokalt klingande Urdu-uttal innan hon hunnit öppna munnen. Rätt fränt.

Värt att tänka på när man själv ramlar in på något möte oförberedd. Hade Påven tid att läsa på om Saba, som hon heter, innan han träffade henne, så har nog sjutton vi tid att läsa på innan våra möten på jobbet.



Vi har även åkt ut på den riktiga Pakistanska landsbygden. Det var också en lite rolig historia. Den dagen var det ett 78-årigt rekord som slogs i Lahore, där dags-medeltemperaturen var 49 grader, med toppar uppåt 55 grader (i skuggan) på lokala platser. Just den dagen, ungefär klockan 12 på dagen, gick AC'n sönder i bilen.

Det är jag lite stolt över. Om man öppnade fönstret så var det bokstavligt talat som att hålla en hårtork i ansiktet, aldrig upplevt något liknande. Häftigt och drack 3 liter vatten på en timme. Det blev dock akut att hitta en annan hyrbil innan den tillfällige chauffören skulle svimma.

När vi stapplande dyblöta ur bilen vid den enda hyrfirman, framför den enda raden av blänkande AC-fungerande bilar på många mils avstånd, mitt på dagen, den varmaste dagen på 78 år, inser man att detta är nog inte tillfället när jag får Pakistans bästa pris.

Väl avkylda, bar färden vidare ut på landet. Och här snackar vi riktig landsbygd:
- Bufflar som simmar i fiskdammen.
- Alla världens grönsaker (nästan) inom 200 meter
- Åkrarna avgränsade med mango-träd, banan-träd och alla möjliga exotiska frukter som jag aldrig sett innan
- Bönder som klagar på vädret precis som hemma (regnade för lite just den veckan)
- Nöjda och glada människor som äter godare mat än vi lyckas uppbringa på lyxkrogarna i Stockholm, låt vara på enklare tallrikar, men med råvaror och matkultur som växt fram genom årtusenden.


Så som svar på frågan: Ja. Dä går bra mä brudarna / jag har trevligt annars.

Anmäl mig nu inte till polisen om ni inte har 4 vittnen som sett kohl-behållaren enligt Fiqh, för då får ni 80 spöstraff.

Klicka på bilden nedan, för fotoalbumet, en del rätt fina bilder denna gång, speciellt terrorist-aporna:

Äntligen Bröllop!

Nu har jag varit på bröllop! Dock inte mitt eget, ska tilläggas för er som läste förra kapitlet, och just nu satte kaffet i halsen av oro för att jag smuttade lite för mycket på den där bjud-whiskey’n hemma hos chaffisen i alla fall.


Det hela började i stor stress. Bröllopet var satt till klockan 17 i kyrkan, och efter en del typiska lokala missöden krympte min ursprungligt goda tidsmarginal steg för steg, till minus.

I panik-rickschwa, med slipsen fladdrande bakom halsen, kryssandes fram mellan bilar, hoppade jag ur och rusade fram till kyrkan. Klockan var 17.05 och jag såg framför mig hur brudparet står där längst fram i gången, medan jag knarrande öppnar dörrarna längst bak, snubblar in, och hur flera hundra människor vrider sig om och undrar (platsen till trots) ”Vem i h-e det är som kommer in-drällande NU”.


Jag tar mig igenom järngrinden och fram till kyrkporten och försöker öppna den. Den är låst och jag inser att jag kanske kommer för sent, men knackar febrilt.
Något tiotal sekunder senare knackar jag igen, hårdare, och kör med en ”Helloå??”

Plötsligt öppnas dörren och en kille sticker ut huvudet och säger ”Yes Heloå?”
Svettig Anders: ”Is this where the wedding is?”
Snubben: “What wedding?”
A: “The wedding now at 5”
“Aaah, starts later. Come in.”
Och han öppnar dörren och jag kommer in i en stor kyrka. Som är helt tom.

Efter att ha suttit med min blomkvast i en tom kyrka i 20 minuter ringer jag.
”Aaah, a little late Sir, we come pick you up.”

För att göra en lång historia kort, började sedermera bröllopsakten klockan 21, dvs. bara 4 timmar försenat. Det var tydligen ganska bra planerat.

Resten förflöt fint, paret gifte sig och åkte så småningom iväg för att tillbringa sin första stund tillsammans. De hade bara sett varandra på bild innan, och var nu mycket glada. Stundtals fick dock brudgummen något skräckslaget och panikartat i blicken. Bruden verkade mindre nervös, men förväntades uppenbart spela nedslagen och kuvad. Förväntan sken dock igenom. Nu sätter det igång, liksom.

Det var en familj från mycket enkla förhållanden, för att inte säga direkt fattiga förhållanden, men det hindrar som bekant inte någon från att ha roligt. Dansade gjorde jag dock uteslutande med killarna och med barnen, och drack mineralvatten.
För säkerhets skull.

Klicka på bilden nedan för foto-albumet, som är ganska digert denna gång!

Tredje världen har whisky och kondomer på huvudkudden

Detta kapitel har gott om foton, några av de bästa jag tagit, men instruktionerna för att komma in i fotoalbumet står i texten på slutet. Annars blir min vän av med jobbet och hans familj blir vanärad, trots väldigt oskyldigt innehåll. Jo, det är faktiskt sant... Jag ska berätta.


Nu har jag sett tredje världen, som det brukar kallas.


Någon gång på femtiotalet började man prata om Första och Andra Världen. Den första världen var förstås de bästa länderna, enligt historieskrivarna, dvs typiskt NATO-länder med kapitalistiska demokratier och hög levnadsstandard. Näst bäst, dvs Andra världen, var Warszawapakten. Resten blev då Tredje världen, myntat av en fransman 1952, och så inom parentes blev det några länder över som inte passade någonstans, men de var så små så det märktes knappt, typ Sverige och Schweiz.

Numera finns det förstås en siffra på hur bra ett land är, nämligen HDI, Human Development Index, som myntades – som ett sammanträffande av en Pakistansk ekonom 1990. Det används av FN för att beskriva livskvalitet, så som medellivslängd, läskunnighet, utbildningsnivå, levnadsstandard, barns hälsa och så’nt.

Norge: 0,97
Sverige: 0,95
USA: 0,95
Grekland: 0,92
Chile: 0,86
Turkmenistan 0,72
Botswana: 0,57
Pakistan: 0,54

Det finns några som är ännu sämre, Rwanda ligger t.ex. på 0,45, Ethiopien på 0,37 och sist är Nigeria på 0.31.

Men ändå. Med tanke på att de flesta jag träffar här har levnadsstandard på 10 enligt ovanstående skala, så inser man att det måste finnas rätt många någonstans som inte är har svullbuk och och läser Jean-Paul Sartre till frukost, för hamna på 0,54 i snitt.

Nu har jag varit där. Och det var en av de roligaste gladaste dagarna hittills i Pakistan. Det är vid sådana ögonblick som man riktigt känner att materiell standard inte är ett huvudkriterium för skratt, glädje eller ens lycka, kriterier som inte är med i HDI-definitionen.

Jag blev hembjuden till min chaufförs familj. Det hela höll på att sluta i katastrof redan innan det börjat. Vi pratar om väldigt mycket, min chaffis och jag, men vi förstår bara en liten delmängd av vad den andra säger. (T.ex kanske ni minns Warid MSC?)
Han hade den senaste veckan pratat ganska mycket om vad jag gillade för mat
- Chicken Quorma like?
- Yes! för det är gott, vilket då ger nyanseringesfrågan
- ”Very like?” vilket också är sant, för det är himla gott.
- ”Or tika like more?”
Detta fortsatte ganska länge, varefter olika former av drycker avhandlades, inklusive vad jag tyckte om Pakistans whiskey.

På lördagen bestämde jag med honom att han skulle hämta upp mig klockan två på söndagen för jag tänkte åka och köpa ett par nya skjortor. Han var väldigt noga med vilken tid jag skulle åka, vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom jag annars bara brukar ringa lite innan, inte så himla noga planerat.

Framåt ettsnåret på söndagen, ångrade jag mig dock och ringde honom:
- Jee, Slamalikom, svarade Sidiq.
- Helo, it’s Anders. Sidiq, no come.
- No come? frågade han.
- No come. Relax. Free, förtydligade jag då inom språkbarriärens ramar.
- Any problem?
- Nooo, no problem, Sidiq, only no come. Just relax.
- No come? frågade han igen.
- No come Sidiq! Free Sunday. Relax, sa jag och avslutade samtalet.

Fem minuter senare ringde han tillbaka:
- English man talking, varefter han gav telefonen till någon som kunde engelska och förklarade följande:
- Are you not coming? [Resten skriver jag på svenska av skäl som kommer senare] Vet du, de har redan förberett allting för dig nu, hela familjen är här, och t.om. kusinerna från södra Lahore har kommit hit för middagen. Är du helt säker på att du inte kan komma?

Plötsligt inser jag missförståndet. Hela konversationen om mina mat- och dryckespreferenser. Att han skulle hämta mig just klockan två. Och så ringer jag samma dag, en timme innan och säger ”No come”, och till på köpet så förklarar jag att inget problem har dykt upp, utan att jag helt enkelt inte känner för att komma. Urk, vilken potentiell social katastrof. Självklart förklarar jag missförståndet och säger att jag kommer. En timme senare kliver jag in i bilen, på väg ut i tredje världen.

Ju längre vi åkte, desto mindre blev vägarna ut i förorten. Asfalten försvann och hålen i vägen blev större i takt med att skjulen blev fler och människorna och korna och getterna på vägen ökade till ett myller. Vi åkte allt längre in i Gröna Staden, som den kallades…

Kameraväskan började plötsligt kännas tung. Min Nikon motsvarar 1.5 årslöner för chauffören, och det ska då ses i ljuset av vad jag ser omkring mig. Efter ca en timme var vi nämligen den enda moderna bilen i sikte och själva bilen skapade uppståndelse i det väldiga gytter av mopeder, kor, barn, fruktstånd, människor och damm som yr av alla aktiviteter. Som en limousine-karavan med poliseskort, trumpeter och ryttare och kinesiska balettflickor genom Säffle en söndag lunch kanske ungefär.

Vi parkerar bilen i ett slags garage och går sista 500 meterna. Stank från ruttnande hundlik på vägen, halvnakna barn, hus utan tak med presenningar, och snart ett följe med lite modigare barn i släptåg går vi mot Sidiqs hus. Kameran kändes tyngre och tyngre och en viss oro började krypa in, trots att jag bara såg häpna, men glada ansikten vart jag än såg.

Väl framme, möts jag av ett överväldigande välkomnande, av skrattande människor, glada människor och massor av kärlek. En stor familj, med Sidiq och fru fortfarande uppenbart kära efter 18 års äktenskap, välmående barn, den engelsktalande kusinen som stolt visar sin dator från kanske mitten av 90-talet (idag utan Internet, men han sparar till ett GPRS-abonnemang) och sina självstudier i Fysik, Matematik mm, helt klart i klass med Alonso Finn’s PHYSICS, om någon minns den lilla 1000-sidiga boken fortfarande. Häpna, rädda och samtidigt nyfikna barn i massor. Alla uppklädda i sina finaste kläder och jag blir invisad i finrummet, tillika sovrummet. Det kan tilläggas att det var själva rummet, förutom ett kök/allrum. Där får jag ta av skorna och sätta mig på sängen tillsammans med den äldsta brodern och Sidiq, medan maten började serveras. Alla var märkbart nervösa.

Det var stort att ”Boss” var där. Och det var väldigt tydligt på allihop att det var första gången något sådant hänt, och första gången de mindre barnen sett någon vit människa, vilket Sidiq också förklarade, nu med översättaren på plats.

Det tog dock inte många minuter förrän jag började leka med barnen – som alltid är den yngre generationen mer flexibla och nyfikna. Jag tog ett barn i taget på axlarna och sprang med bubblande barnskratt lite på gatan, skojade med Sidiqs bröder, förklara hur kallt det var i Sverige och sa till mormor och morfar att det var bra virke i dem, som fött respektive gjort så många barn, ett skämt som gick hem oöverträffat bra.

När jag fortsatte med att 60-åriga mormor var det bästa kapet i huset eftersom hon fött flest barn och gav henne en rejäl kram släppte det sista av allas nervositet. Formalismen försvann, folk slappnade av, jättegrytan med Chicken Quorma åts upp och timmarna började rasa iväg.

Den illegala pakistanska Whiskyn kom fram, som till min häpnad var Single Malt och smakade gott. Någon Engelsman eller Skotte har säkert blivit kvarglömd sedan kolonisationen ’47. Jag vågade dock bara smutta, av skäl som i huvudsak hade att göra med att jag ville undvika att vakna upp gift nästa morgon.

Det var nämligen ingen brist på kandidater. Dessutom låg det kondomer på huvudkudden, vilket var rejält scary! Om de tillhörde den äktenskapliga sängen, eller om det var en statussymbol för att visa att de hade råd att ha kul och inte behövde fler barn för att säkra försörjning under ålderdomen, eller om det var någon form av djävulusisk plan för undertecknad, var för mig oklart. De lyste dock skräckinjagande som neonlampor i ögonvrån.

Skrämseleffekten var fullt i klass med ett hästhuvud, under rådande omständigheter med halvdussinet ogifta über-fnissiga tjejer som jag inte kom ihåg vad någon hette, och som ständigt snubblade in i mig med tindrande ögon och stora pupiller. Alltså smuttade jag bara på whiskyn, försökte ignorera huvudkudden och höll mig till mormor.

Jag förstod att Sidiq var en höginkomsttagare med hög status i området på sina ca 900 sek i månaden plus övertid. Och han hade jobbat upp sig till ett läge där han nu bodde bättre med ett finrum, hans familj hade det bra och mådde gott, och att han var nu i läge att byta upp sig till ännu bättre bil och höja levnadsstandarden ytterligare. Jag sa att han var Very Hard Working, vilket hans familjs med enorm stolthet höll med om. Och som jag resonerade om innan, det är inte så mycket den absoluta nivån som är viktig, utan det faktum att det sker en förbättring, vilket var enormt påtagligt och konkret i detta fall. Arbetsglädje och framtidshopp, tillförsikt om att allt blir bättre för varje månad, GPRS-abonnemang till datorn på gång, finrum, nya fina kläder till alla i familjen och kådisar på huvudkudden.


Jag förstod också att om jag skulle tala om för hans chef att han bjudit hem mig, skulle han omedelbart få sparken. Därav ett visst hemlighetsmakeri med bilderna. VIKTIGT: Om någon av er som jobbar på Ericsson åker ner till Pakistan någon gång, kom ihåg att inte prata om detta. Detta är blodigaste allvar - inget skämt - och ni kan själva förstå vilken katastrof det skulle innebära för honom och hans familj om han förlorade jobbet!


För att se fotoalbumet så klicka på maträtten i följande mening:
Av allt som finns i världen, är ändå Mammas köttbullar bäst!

Hälsningar från Anders

Hard working

”Hard working” är en av de vanligaste komplimangerna i Pakistan. Och nu har det riktigt gått upp för mig vidden av hur hårt man egentligen kan jobba. Jag tror min Morfar som var byggmästare i Småland jobbade ungefär så här. Han var f.ö. sjuk en dag under sin karriär. Då var han magsjuk.

Ny miljard-affär på gång för kontoret här nere! Kort varsel! Bråttom!
Tre veckor i sträck körde vi hel-dagar, till skillnad från svensk arbetstid som får betraktas som knappa halvdagar. När jag börjar känna mig lite halvrisig och åker hem vid tolv-ett-rycket på kvällen kände man sig som värsta svikaren. Många stannade till två-tre, och de lite hårdare till fem.

Sedan vid nio-tio var det full fart på kontoret igen. Tre veckor i sträck. Lördag, söndag. Och Muhammeds födelsedag.
”The Pakistani are Hard working” förklarade mina Pakistanska kollegor med brittisk accent. Och kvalitetsarbete från riktiga ess. Noll fel. Såvitt vi hittat, även nu någon vecka senare när dammet har lagt sig.

Och det är många arbetstimmar. Ända tills jag berättar att en och samma kille skjutsade allihop dessa människor till och från hemmet under den här perioden. Hem med dem som jobbade till 24, 2, 3 och de tuffa som jobbar till 5. Sedan hämtade han upp de som började jobbet kl 8. Och dagtid fram och tillbaka till olika kundmöten. Och han BÖNADE att vi inte skulle ringa och be att få två avdelningschaufförer, för han ville tjäna övertiden. Detta var hans chans att på kort tid lyfta sin levnadsstandard, kanske skaffa en bättre bil och därmed kanske höja timdebiteringen.
”Hard working”, deklarerade han stolt.
Onekligen.

Vi bekväma västerlänningar håller oss med sop-blockader av salladsbarer, Byggnads-fack som stänger ner littauiska byggprojekt och ”working nine to five” summerar faktiskt inte till åtta timmar om man har lunch.

Möjligheten att pigga Asien kör om trötta väst i innerfilen börjar kännas påtaglig. Det som motiverar här är möjligheten att få det rejält bättre. Och då kan man jobba rätt hårt. Som Morfar.

Allt är inlämnat till kunden för en dryg vecka sedan och nu är det lugnare igen. Den här veckan ska nog alla vara lediga hela helgen, dvs både lördag och söndag - riktigt lång-ledigt med andra ord. Usman, Usman och Ali ska åka hem till sina föräldrar och fira ledigheten. Chauffören vill dock jobba, och med lite tur får han några småturer, om någon vill ta en sväng till kontoret i alla fall.

Avslutar dagens blog med ett SMS jag just fick från Usman för några sekunder sedan (klockan ett på natten) som på något vis sammanfattar energinivån mer koncist:
-------------------------------------------
1 Hand on Horn <----alla tutar här nere när de kör
1 Hand on Gear
1 Ear Lisning Songz
1 Ear on Mobile
1 Foot on Accelerator
1 Foot on Clutch
&
Eyes on Girlz

Welcome to Pakistan
A Very Busy Nation
-------------------------------------------

I nästa brev blir det traditionella bilderböcker igen, med några av de bästa fotona jag tagit hittills - som faktiskt vidgar vyerna!

WAGAH Border - John Cleese utan boll

Redan på ett tidigt stadium stod det alldeles klart att Wagah Border var något alldeles speciellt. Alla pratade om det, från chauffören till folket på kontoret. Dock hade jag svårt att få utrörat exakt vad det var. En gränsstation mellan Pakistan och Indien och någon form av flaggbyte under ceremoniella former, förstod jag i alla fall.


För er som sov under just den historielektionen i 9-an så kan jag friska upp minnet med att England från 1858-1947 hade en liten koloni i den här delen av världen, som bestod av dagens Indien, Pakistan Bangladesh och Burma.

1947 tröttnade de dock på det och både Indien och Pakistan blev egna stater 1947. Provinsen jag befinner mig i, Punjab, råkade dessutom delas mitt itu. Och gränsen är Wagah Border.

Väl på plats, infann sig snabbt känslan av hockey- eller fotbollsmatch. Pakistan-klacken vrålade något som till både text och melodi lät misstänkt likt ”För vi är goa gubbar allihopa”.
Den enkla och litterärt träffsäkra ”Pakistaaaaaan” förekom också.
På det hela taget var det ganska likt vilken match som helst. Fast utan själva fotbollen.

Kvinnorna befann sig självklart på en separat läktare. Hur skulle det annars ha sett ut, om kvinnor och män stått blandade hur som helst, ingen ordning alls och helt opassande.


Av och till sprang någon som såg ut ungefär som han som kallades Tomten i Mjölby när jag var barn, och viftade med en Pakistansk flagga.

På andra sidan gränsen fanns den motsvarande Indien-klacken.

Höjdpunkten var dock när några slags vakter kom in och gjorde Silly Walk, på riktigt. Inga bilder kan göra det rättvisa, så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att de slog John Cleese. Lätt.


Faktum är att jag just har hittat ett utube-klipp från Wagah Border, där jag tror kommentatorn dessutom är från Monty Python. Tryck på Play-knappen. Ca halvvägs in i klippet kommer själva silly walken. Håll med om att den lätt slår originalet, eller så var detta förlagan. Det skulle i så fall vara en viktig historisk upptäckt av vår gemensamma nutidshistoria, vilken som bekant i huvudsak präglas av olika tv-program och reklaminslag.


Sammanfattningsvis: Wagah border var som en typisk fotbollsmatch, utan fotbollen. Man drogs med i stämningen, lite spännande var det men det var lite som en gång när Magnus på Treuddsgränd i Mjölby på 70-talet sköt bort tennisbollen vi hade och spela brännboll med, och vi fortsatte spela ett tag till men utan boll.


På vägen hem stannade vi och drack té vid landsvägen. Två herrar satt i skräddarställning i luciadräkt och drack té vid vägkanten.

Efter lite småprat visade det sig att den ena pratade ganska bra engelska och vi började prata om varifrån jag kom ifrån osv. Så småningom visade det sig att den här bondeliknande mannen på landsbygden var ”Warid Langhaul Executive”, dvs en rätt hög chef på Ericssons huvudkund här. Ett jordigt visitkort ur fickan bekräftade hans position, och han hade tydligen ett hus på landet för lugna lata söndagar. Jag skulle gissa att han kanske köpte in tjänster och produkter för något tiotal till hundratal miljoner kronor.

Efter att han och hans vän insisterat på att få bjuda på teet för 1 kr, var dagen slut.


Gratis smakar gott, men teet kan jag trots det inte rekommendera. En viss baksmälla inträdde nämligen dagen efter. Men det gick snart över och äventyret var värt det!

Klicka på bilden nedan för foto-galleriet:

Paki 03

Ut på en svängom

När man ser en oxe dra ett lass med ett par hundra Samsung mikrovågsugnar, kompletta i kartonger, känns någonting instinktivt fel från västerländs synvinkel. Men alla ser ny business överallt. Han drev helt enkelt ett lokalt transportföretag. Och varför inte? Snart kan han säkert köpa en dragkossa till, eller något annat fordon. En oxe kan dra tyngre transport än den vanliga åsnan och hästen, som annars båda är mer vanligt förekommande dragmedel, har jag fått lära mig. Kan vara bra att veta.



På väg ut till lördagens sight-seeing guidade min chaufför: - ”Boss, left, Old Train staition.” - ”Boss, right, Flower Market”- “Boss, left, Varimsi”
Vad för något, undrade jag. - ”Vaaarimssi”, förtydligade han.
Ibland brukar jag ge upp och säga ”ok”, men jag undrade verkligen för det var vilken kontorsbyggnad som helst så jag frågade en tredje och fjärde och femte gång.
- ”Vaarid m s c”.
Efter en lång stund fattar jag plötsligt. Han säger ”Warid M.S.C.”. Warid är kunden här, och MSC är en s.k. nod i Ericssons GSM-nät, dvs något oerhört tekniskt som bara ett fåtal specialister ens brukar känna till att det finns. Men chaffören hade förstått att Warid MSC var intressant för utlänningarna på ungefär samma sätt som den gamla tågstationen, blommarknaden och övriga platser som i hans ögon inte var något speciellt alls. Förmodligen var det mer obegripligt för honom att jag ville vi skulle åka till den gamla delen av staden, när jag har det så fint och bra i Guest House där jag bor. ”Guest House much better. Old City very dirty.” förklarade han.

Morgonen hade börjat med att jag varit en smula oense med chaffisen. Han ansåg det var nödvändigt med en Security-man med när vi skulle åka på sightseeing. Jag som har kollat statistiken, vet att inget hänt här i Lahore på år och da’r, förutom trafiken där folk sannolikt dör i tjogvis om dagen. Efter en lång stunds argumentation visade det sig att just den här Security-mannen var hans kompis, och chaffisen hade redan lovat honom att få följa med, med mig som förevändning för hans chef. Vi kom överens om att så länge han inte börjar skjuta folk, även om han skulle upptäcka att någon ficktjuv snor mina pengar, så fick han följa med. Han blev glad, men såg ut att tycka jag resonerade helt obegripligt i ficktjuvsfrågan. När han ändå var med, liksom.

Bilderna på div sevärdheter och staden får senare tala för sig själva. Folk var så oerhört gästvänliga. Glada människor överallt så fort man såg åt deras håll!



Bilderna på grannorten som vi åkte till med en stor park, med vatten och gamla palatsruiner förtjänar dock kommentarer… Två större sällskap var där.

Det första var ett bröllopssällskap. Där satte de igång att videofilma mig, och jag fick stå bredvid alla bröllopsgästerna en i taget, medan de filmade och tog foton. Alla ville ta i hand och säga ”HOW ARE YOU”. Alla var män, där och då, ska jag tillägga för er som läst första kapitlet. Den nyblivne maken verkade lite stirrig, förmodligen för att han snart skulle ha sin första stund tête-à-tête med bruden som han just gift sig med. Var själva bruden höll hus, förtäljer dock inte historien.




Det andra sällskapet var en skolklass, ”Sultan Public Model School, Scheikhupura” med ett par lärare. Barnen var uppenbart där för att lära sig om de historiska och kulturellt minnesvärda byggnaderna. Det gick jättedåligt. Och det var mitt fel.

De tyckte nämligen det var mer intressant med den där lustige kritvite snubben som uppenbarat sig. Detta var tydligen alldeles oerhört unikt. Man kan ana att det nog inte var så vanligt med turister eller andra utlänningar i Scheikhupura. Det var hur roligt som helst, och det kändes som en blandning mellan att vara megakändis och vara delfinerna på Kolmården, dvs folk betalar gärna pengar för att titta på dem, och får man skaka hand med dem också så är lyckan komplett. Jättekul.

Där fick jag några riktigt bra bilder. Vad man inte ser är att lärarinnan i bakgrunden ständigt försökte återuppta föreläsningen om byggnaden, vilket var lönlöst, och efter ett tag gav hon upp och skrattade med barnen i stället.

Vi hade himla kul, chaffisen, säkerhetsvakten och jag, språkförbistring till trots. Någon större säkerhetsrisk utgjorde dock varken folk på gatan, de religiösa moskébesökarna, bröllopsgästerna, barnen eller lärarinnan, där nog den sistnämnda, efter mitt sabotage, förmodligen var närmast.

Gör nu så här: Klicka på bilden nedan. På sidan som då kommer upp, leta upp texten Bildspel” och tryck på den. (Inte stora pilen framåt e.dyl, utan leta noga så hittar du så småningom Bildspel.) Det är bäst!

Pakistan

Pakistan så här långt har varit kontrasternas Mecka.
När jag sömndrucken ramlade av planet i Lahore kändes det som vid vilken USA-resa som helst, dvs en massa människor som väntade vid immigration/pass-kontrollen. Det var först efter en lång stunds väntan som jag observerade en synnerligen intressant detalj. Det fanns fyra typer av köer vid immigrations:

• Pakistan passport (500 pers, Pakistanier sannolikt...)
• Foreign passport (2 tyska alternativ-turister med Umweltschutz-tygmärken på sina ryggsäckar och så 100 affärsmänniskor)
• Business Plus (mut-kön? ett gäng gubbar som hur som helst slapp köa)
• Unaccompanied women, children and elderly. Den kön var tom.

Av 500 Pakistanier fanns det alltså ingen "unaccompanied women".

Nästa aha-upplevelse var på samma tema. Där visade det sig att det faktiskt jobbade några kvinnor på Ericsson-kontoret. När jag gått en vända runt och hälsat på övriga, och kom fram till kvinnans plats, sträcker fram handen och säger "Helå, I'm Anders from Sviiden". Så....

Händer absolut ingenting. Jag tänker att hon nog inte uppfattade vad jag sade, annan accent och allt. "HELLOÅ, I AM ANDERS". Och så sträcker jag fram handen så hon omöjligt kan undvika att se den och fatta vad det är frågan om.

Fortfarande ingenting. Hon tittar bara lite besvärat på mig. Ena mungipan rycker lite som antydan till ett pressat leende, men den andra mungipan liksom snörper ihop sig.

Ur ögonvrån ser jag chefen störta frammåt genom bänkarna, åt mitt håll och börja babbla osammanhängande om vad jag har för "primary area of expertise". Plötsligt går det upp för mig att det här med att ta i hand med en kvinna är LÅNGT över gränsen. Hoppsan. Chefen tar mig åt sidan och säger "I will do the introduction of you. You just wait here".

Dessa något annorlunda seder och bruk är ena sidan av kontrasten.
Den andra sidan är resten av själva jobbet. Alla har hög akademisk examen, klär sig som vilken västerlänning som helst, pratar felfri engelska och jobbar med en entusiasm och brillians som verkligen inspirerar! För att få chans på en "deputy manager" för administration, dvs chefa över blanketter och de anställdas SIM-kort, krävs i praktiken en M.B.A. ovanpå den vanliga examen.

Kunden likadant. Chefen där pratade bättre engelska än jag och kunde samtliga Ericssons produkter på nivån att han kunde ställa var och en av de 20 personer från olika produktenheter, som flugit in för att presentera sin produkt, mot väggen en och en. Och avsluta med att såga hela skiten för att han själv flugit ut i skogen och mätt upp hur höga masterna bör vara, och konstaterade att radioplanerarna hade missat omgivande trähöjd med åtminstone 10 meter, vilket betydde att mycket av planeringen var fel. Länge sedan jag blev så imponerad på ett möte faktiskt.

Livet i övrigt går till så att man får en chaufför tilldelad. Han är då utanför huset på morgonen, kör mig till jobbet och sedan sitter han i bilen utanför tills man vill åka någon annanstans, t.ex på lunch. Då kör han dit man ber om och så sitter han sedan utanför i bilen och väntar. Detta pågår sedan tills dagen är slut.

Själva huset delas av ett antal personer som är här ungefär som jag. Lite som att bo i korridor faktiskt. Fast annorlunda. Dels är det större. Men det är den lilla skillnaden. Den stora skillnaden är att det är fullt med personal som springer runt. Så när man vaknar och masar sig ut i köksdelen, är frukst framdukad och så kommer personalen och frågar om man önskar någon typ av omelett och i så fall vilken sort. Sedan städar de och plockar iordning lite på rummet när man är iväg, byter självklart handdukar och bäddar sängen. Tvättar kläderna och stryker skjortorna. Förstås! Och är man lite sulten på kvällen och inte orkar ta chaffören till någon restaurang, finns det förstås kock redo som lagar till något man är sugen på. Och så kommer "the boy" och hämta tallricken när man ätit färdigt. Managern för personalen har förmodligen mångårig akademisk utbildning, pratar utmärkt engelska och har alltid slips. Medan vi som bor här dräller runt ungefär som när man bodde i den första korridoren.

Det förefaller vara så att det finns en ganska stor välmående övre medelklass, som har nya bilar, bor bra och har utbildning osv. Och så en stor mängd som har absolut ingenting. Det gör förstås att om man tjänar två hundra spänn i månaden, kanske det t.ex. kan öka motivationen att råna någon, sno någons kamera, eller göra inbrott.

Work-around-en på det är att helt enkelt anställa en vakt eller två som får se till så att det inte blir inbrott, som då naturligtvis får vara vakna hela natten, redo med bössan. Och så en mur runt trädgården, och en till som är ansvarig för att öppna grinden när rätt chafförer kommer.

Maten då. Första kvällen när jag var här åkte jag ut till en restaurang som en på jobbet tipsat om. Det visade sig vara en riktig lyx-restaurang, med förstklassig mat, med internationella mått mätt. Jag tänkte att "va sjutton", jag slår på stort, ändå viktigt att få en bra start. Så jag beställde in förrätter, varmrätter, juicer, grillat, efterrätt, espresso. Allt var delikat. Kändes som jag käkat för uppåt en tusing.

När notan kom var den på som jag uppfattade det 300 spänn. Kändes enorm billigt. När jag kom tillbaka till hotellet visade det sig att jag hade fel uppfattning om växelkursen. Jag hade i själva verket ätit för 80 kr.

En mer normal buffe, med 50-talet rätter kostar 35 kr, inkl dricka. En normal lunch, med kanske grillad kanin, kyckling, lamm och ris, och dricka går annars på ca 20-lappen.

Strumpor kostar 3 kr. Om man extrapolerar strumpor, kan man nog ana sig till att kläder i allmänhet är rätt billigt här.

Trafiken då. Jag kan ju säga att uttrycket "Tuta och kör" fått en HELT annan innebörd. Jag har faktiskt inte ord än att beskriva det på ett sätt som gör det rättvisa.
Moped fungerar även som familjebuss, 5 pers är standard, men även 6 pers har siktats.

(Man kan klicka på valfri bild nedan för att få upp dem i bättre storlek.)














Mer om livet i Pakistan följer...