Äntligen Bröllop!

Nu har jag varit på bröllop! Dock inte mitt eget, ska tilläggas för er som läste förra kapitlet, och just nu satte kaffet i halsen av oro för att jag smuttade lite för mycket på den där bjud-whiskey’n hemma hos chaffisen i alla fall.


Det hela började i stor stress. Bröllopet var satt till klockan 17 i kyrkan, och efter en del typiska lokala missöden krympte min ursprungligt goda tidsmarginal steg för steg, till minus.

I panik-rickschwa, med slipsen fladdrande bakom halsen, kryssandes fram mellan bilar, hoppade jag ur och rusade fram till kyrkan. Klockan var 17.05 och jag såg framför mig hur brudparet står där längst fram i gången, medan jag knarrande öppnar dörrarna längst bak, snubblar in, och hur flera hundra människor vrider sig om och undrar (platsen till trots) ”Vem i h-e det är som kommer in-drällande NU”.


Jag tar mig igenom järngrinden och fram till kyrkporten och försöker öppna den. Den är låst och jag inser att jag kanske kommer för sent, men knackar febrilt.
Något tiotal sekunder senare knackar jag igen, hårdare, och kör med en ”Helloå??”

Plötsligt öppnas dörren och en kille sticker ut huvudet och säger ”Yes Heloå?”
Svettig Anders: ”Is this where the wedding is?”
Snubben: “What wedding?”
A: “The wedding now at 5”
“Aaah, starts later. Come in.”
Och han öppnar dörren och jag kommer in i en stor kyrka. Som är helt tom.

Efter att ha suttit med min blomkvast i en tom kyrka i 20 minuter ringer jag.
”Aaah, a little late Sir, we come pick you up.”

För att göra en lång historia kort, började sedermera bröllopsakten klockan 21, dvs. bara 4 timmar försenat. Det var tydligen ganska bra planerat.

Resten förflöt fint, paret gifte sig och åkte så småningom iväg för att tillbringa sin första stund tillsammans. De hade bara sett varandra på bild innan, och var nu mycket glada. Stundtals fick dock brudgummen något skräckslaget och panikartat i blicken. Bruden verkade mindre nervös, men förväntades uppenbart spela nedslagen och kuvad. Förväntan sken dock igenom. Nu sätter det igång, liksom.

Det var en familj från mycket enkla förhållanden, för att inte säga direkt fattiga förhållanden, men det hindrar som bekant inte någon från att ha roligt. Dansade gjorde jag dock uteslutande med killarna och med barnen, och drack mineralvatten.
För säkerhets skull.

Klicka på bilden nedan för foto-albumet, som är ganska digert denna gång!