Äntligen Bröllop!

Nu har jag varit på bröllop! Dock inte mitt eget, ska tilläggas för er som läste förra kapitlet, och just nu satte kaffet i halsen av oro för att jag smuttade lite för mycket på den där bjud-whiskey’n hemma hos chaffisen i alla fall.


Det hela började i stor stress. Bröllopet var satt till klockan 17 i kyrkan, och efter en del typiska lokala missöden krympte min ursprungligt goda tidsmarginal steg för steg, till minus.

I panik-rickschwa, med slipsen fladdrande bakom halsen, kryssandes fram mellan bilar, hoppade jag ur och rusade fram till kyrkan. Klockan var 17.05 och jag såg framför mig hur brudparet står där längst fram i gången, medan jag knarrande öppnar dörrarna längst bak, snubblar in, och hur flera hundra människor vrider sig om och undrar (platsen till trots) ”Vem i h-e det är som kommer in-drällande NU”.


Jag tar mig igenom järngrinden och fram till kyrkporten och försöker öppna den. Den är låst och jag inser att jag kanske kommer för sent, men knackar febrilt.
Något tiotal sekunder senare knackar jag igen, hårdare, och kör med en ”Helloå??”

Plötsligt öppnas dörren och en kille sticker ut huvudet och säger ”Yes Heloå?”
Svettig Anders: ”Is this where the wedding is?”
Snubben: “What wedding?”
A: “The wedding now at 5”
“Aaah, starts later. Come in.”
Och han öppnar dörren och jag kommer in i en stor kyrka. Som är helt tom.

Efter att ha suttit med min blomkvast i en tom kyrka i 20 minuter ringer jag.
”Aaah, a little late Sir, we come pick you up.”

För att göra en lång historia kort, började sedermera bröllopsakten klockan 21, dvs. bara 4 timmar försenat. Det var tydligen ganska bra planerat.

Resten förflöt fint, paret gifte sig och åkte så småningom iväg för att tillbringa sin första stund tillsammans. De hade bara sett varandra på bild innan, och var nu mycket glada. Stundtals fick dock brudgummen något skräckslaget och panikartat i blicken. Bruden verkade mindre nervös, men förväntades uppenbart spela nedslagen och kuvad. Förväntan sken dock igenom. Nu sätter det igång, liksom.

Det var en familj från mycket enkla förhållanden, för att inte säga direkt fattiga förhållanden, men det hindrar som bekant inte någon från att ha roligt. Dansade gjorde jag dock uteslutande med killarna och med barnen, och drack mineralvatten.
För säkerhets skull.

Klicka på bilden nedan för foto-albumet, som är ganska digert denna gång!

Tredje världen har whisky och kondomer på huvudkudden

Detta kapitel har gott om foton, några av de bästa jag tagit, men instruktionerna för att komma in i fotoalbumet står i texten på slutet. Annars blir min vän av med jobbet och hans familj blir vanärad, trots väldigt oskyldigt innehåll. Jo, det är faktiskt sant... Jag ska berätta.


Nu har jag sett tredje världen, som det brukar kallas.


Någon gång på femtiotalet började man prata om Första och Andra Världen. Den första världen var förstås de bästa länderna, enligt historieskrivarna, dvs typiskt NATO-länder med kapitalistiska demokratier och hög levnadsstandard. Näst bäst, dvs Andra världen, var Warszawapakten. Resten blev då Tredje världen, myntat av en fransman 1952, och så inom parentes blev det några länder över som inte passade någonstans, men de var så små så det märktes knappt, typ Sverige och Schweiz.

Numera finns det förstås en siffra på hur bra ett land är, nämligen HDI, Human Development Index, som myntades – som ett sammanträffande av en Pakistansk ekonom 1990. Det används av FN för att beskriva livskvalitet, så som medellivslängd, läskunnighet, utbildningsnivå, levnadsstandard, barns hälsa och så’nt.

Norge: 0,97
Sverige: 0,95
USA: 0,95
Grekland: 0,92
Chile: 0,86
Turkmenistan 0,72
Botswana: 0,57
Pakistan: 0,54

Det finns några som är ännu sämre, Rwanda ligger t.ex. på 0,45, Ethiopien på 0,37 och sist är Nigeria på 0.31.

Men ändå. Med tanke på att de flesta jag träffar här har levnadsstandard på 10 enligt ovanstående skala, så inser man att det måste finnas rätt många någonstans som inte är har svullbuk och och läser Jean-Paul Sartre till frukost, för hamna på 0,54 i snitt.

Nu har jag varit där. Och det var en av de roligaste gladaste dagarna hittills i Pakistan. Det är vid sådana ögonblick som man riktigt känner att materiell standard inte är ett huvudkriterium för skratt, glädje eller ens lycka, kriterier som inte är med i HDI-definitionen.

Jag blev hembjuden till min chaufförs familj. Det hela höll på att sluta i katastrof redan innan det börjat. Vi pratar om väldigt mycket, min chaffis och jag, men vi förstår bara en liten delmängd av vad den andra säger. (T.ex kanske ni minns Warid MSC?)
Han hade den senaste veckan pratat ganska mycket om vad jag gillade för mat
- Chicken Quorma like?
- Yes! för det är gott, vilket då ger nyanseringesfrågan
- ”Very like?” vilket också är sant, för det är himla gott.
- ”Or tika like more?”
Detta fortsatte ganska länge, varefter olika former av drycker avhandlades, inklusive vad jag tyckte om Pakistans whiskey.

På lördagen bestämde jag med honom att han skulle hämta upp mig klockan två på söndagen för jag tänkte åka och köpa ett par nya skjortor. Han var väldigt noga med vilken tid jag skulle åka, vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom jag annars bara brukar ringa lite innan, inte så himla noga planerat.

Framåt ettsnåret på söndagen, ångrade jag mig dock och ringde honom:
- Jee, Slamalikom, svarade Sidiq.
- Helo, it’s Anders. Sidiq, no come.
- No come? frågade han.
- No come. Relax. Free, förtydligade jag då inom språkbarriärens ramar.
- Any problem?
- Nooo, no problem, Sidiq, only no come. Just relax.
- No come? frågade han igen.
- No come Sidiq! Free Sunday. Relax, sa jag och avslutade samtalet.

Fem minuter senare ringde han tillbaka:
- English man talking, varefter han gav telefonen till någon som kunde engelska och förklarade följande:
- Are you not coming? [Resten skriver jag på svenska av skäl som kommer senare] Vet du, de har redan förberett allting för dig nu, hela familjen är här, och t.om. kusinerna från södra Lahore har kommit hit för middagen. Är du helt säker på att du inte kan komma?

Plötsligt inser jag missförståndet. Hela konversationen om mina mat- och dryckespreferenser. Att han skulle hämta mig just klockan två. Och så ringer jag samma dag, en timme innan och säger ”No come”, och till på köpet så förklarar jag att inget problem har dykt upp, utan att jag helt enkelt inte känner för att komma. Urk, vilken potentiell social katastrof. Självklart förklarar jag missförståndet och säger att jag kommer. En timme senare kliver jag in i bilen, på väg ut i tredje världen.

Ju längre vi åkte, desto mindre blev vägarna ut i förorten. Asfalten försvann och hålen i vägen blev större i takt med att skjulen blev fler och människorna och korna och getterna på vägen ökade till ett myller. Vi åkte allt längre in i Gröna Staden, som den kallades…

Kameraväskan började plötsligt kännas tung. Min Nikon motsvarar 1.5 årslöner för chauffören, och det ska då ses i ljuset av vad jag ser omkring mig. Efter ca en timme var vi nämligen den enda moderna bilen i sikte och själva bilen skapade uppståndelse i det väldiga gytter av mopeder, kor, barn, fruktstånd, människor och damm som yr av alla aktiviteter. Som en limousine-karavan med poliseskort, trumpeter och ryttare och kinesiska balettflickor genom Säffle en söndag lunch kanske ungefär.

Vi parkerar bilen i ett slags garage och går sista 500 meterna. Stank från ruttnande hundlik på vägen, halvnakna barn, hus utan tak med presenningar, och snart ett följe med lite modigare barn i släptåg går vi mot Sidiqs hus. Kameran kändes tyngre och tyngre och en viss oro började krypa in, trots att jag bara såg häpna, men glada ansikten vart jag än såg.

Väl framme, möts jag av ett överväldigande välkomnande, av skrattande människor, glada människor och massor av kärlek. En stor familj, med Sidiq och fru fortfarande uppenbart kära efter 18 års äktenskap, välmående barn, den engelsktalande kusinen som stolt visar sin dator från kanske mitten av 90-talet (idag utan Internet, men han sparar till ett GPRS-abonnemang) och sina självstudier i Fysik, Matematik mm, helt klart i klass med Alonso Finn’s PHYSICS, om någon minns den lilla 1000-sidiga boken fortfarande. Häpna, rädda och samtidigt nyfikna barn i massor. Alla uppklädda i sina finaste kläder och jag blir invisad i finrummet, tillika sovrummet. Det kan tilläggas att det var själva rummet, förutom ett kök/allrum. Där får jag ta av skorna och sätta mig på sängen tillsammans med den äldsta brodern och Sidiq, medan maten började serveras. Alla var märkbart nervösa.

Det var stort att ”Boss” var där. Och det var väldigt tydligt på allihop att det var första gången något sådant hänt, och första gången de mindre barnen sett någon vit människa, vilket Sidiq också förklarade, nu med översättaren på plats.

Det tog dock inte många minuter förrän jag började leka med barnen – som alltid är den yngre generationen mer flexibla och nyfikna. Jag tog ett barn i taget på axlarna och sprang med bubblande barnskratt lite på gatan, skojade med Sidiqs bröder, förklara hur kallt det var i Sverige och sa till mormor och morfar att det var bra virke i dem, som fött respektive gjort så många barn, ett skämt som gick hem oöverträffat bra.

När jag fortsatte med att 60-åriga mormor var det bästa kapet i huset eftersom hon fött flest barn och gav henne en rejäl kram släppte det sista av allas nervositet. Formalismen försvann, folk slappnade av, jättegrytan med Chicken Quorma åts upp och timmarna började rasa iväg.

Den illegala pakistanska Whiskyn kom fram, som till min häpnad var Single Malt och smakade gott. Någon Engelsman eller Skotte har säkert blivit kvarglömd sedan kolonisationen ’47. Jag vågade dock bara smutta, av skäl som i huvudsak hade att göra med att jag ville undvika att vakna upp gift nästa morgon.

Det var nämligen ingen brist på kandidater. Dessutom låg det kondomer på huvudkudden, vilket var rejält scary! Om de tillhörde den äktenskapliga sängen, eller om det var en statussymbol för att visa att de hade råd att ha kul och inte behövde fler barn för att säkra försörjning under ålderdomen, eller om det var någon form av djävulusisk plan för undertecknad, var för mig oklart. De lyste dock skräckinjagande som neonlampor i ögonvrån.

Skrämseleffekten var fullt i klass med ett hästhuvud, under rådande omständigheter med halvdussinet ogifta über-fnissiga tjejer som jag inte kom ihåg vad någon hette, och som ständigt snubblade in i mig med tindrande ögon och stora pupiller. Alltså smuttade jag bara på whiskyn, försökte ignorera huvudkudden och höll mig till mormor.

Jag förstod att Sidiq var en höginkomsttagare med hög status i området på sina ca 900 sek i månaden plus övertid. Och han hade jobbat upp sig till ett läge där han nu bodde bättre med ett finrum, hans familj hade det bra och mådde gott, och att han var nu i läge att byta upp sig till ännu bättre bil och höja levnadsstandarden ytterligare. Jag sa att han var Very Hard Working, vilket hans familjs med enorm stolthet höll med om. Och som jag resonerade om innan, det är inte så mycket den absoluta nivån som är viktig, utan det faktum att det sker en förbättring, vilket var enormt påtagligt och konkret i detta fall. Arbetsglädje och framtidshopp, tillförsikt om att allt blir bättre för varje månad, GPRS-abonnemang till datorn på gång, finrum, nya fina kläder till alla i familjen och kådisar på huvudkudden.


Jag förstod också att om jag skulle tala om för hans chef att han bjudit hem mig, skulle han omedelbart få sparken. Därav ett visst hemlighetsmakeri med bilderna. VIKTIGT: Om någon av er som jobbar på Ericsson åker ner till Pakistan någon gång, kom ihåg att inte prata om detta. Detta är blodigaste allvar - inget skämt - och ni kan själva förstå vilken katastrof det skulle innebära för honom och hans familj om han förlorade jobbet!


För att se fotoalbumet så klicka på maträtten i följande mening:
Av allt som finns i världen, är ändå Mammas köttbullar bäst!

Hälsningar från Anders

Hard working

”Hard working” är en av de vanligaste komplimangerna i Pakistan. Och nu har det riktigt gått upp för mig vidden av hur hårt man egentligen kan jobba. Jag tror min Morfar som var byggmästare i Småland jobbade ungefär så här. Han var f.ö. sjuk en dag under sin karriär. Då var han magsjuk.

Ny miljard-affär på gång för kontoret här nere! Kort varsel! Bråttom!
Tre veckor i sträck körde vi hel-dagar, till skillnad från svensk arbetstid som får betraktas som knappa halvdagar. När jag börjar känna mig lite halvrisig och åker hem vid tolv-ett-rycket på kvällen kände man sig som värsta svikaren. Många stannade till två-tre, och de lite hårdare till fem.

Sedan vid nio-tio var det full fart på kontoret igen. Tre veckor i sträck. Lördag, söndag. Och Muhammeds födelsedag.
”The Pakistani are Hard working” förklarade mina Pakistanska kollegor med brittisk accent. Och kvalitetsarbete från riktiga ess. Noll fel. Såvitt vi hittat, även nu någon vecka senare när dammet har lagt sig.

Och det är många arbetstimmar. Ända tills jag berättar att en och samma kille skjutsade allihop dessa människor till och från hemmet under den här perioden. Hem med dem som jobbade till 24, 2, 3 och de tuffa som jobbar till 5. Sedan hämtade han upp de som började jobbet kl 8. Och dagtid fram och tillbaka till olika kundmöten. Och han BÖNADE att vi inte skulle ringa och be att få två avdelningschaufförer, för han ville tjäna övertiden. Detta var hans chans att på kort tid lyfta sin levnadsstandard, kanske skaffa en bättre bil och därmed kanske höja timdebiteringen.
”Hard working”, deklarerade han stolt.
Onekligen.

Vi bekväma västerlänningar håller oss med sop-blockader av salladsbarer, Byggnads-fack som stänger ner littauiska byggprojekt och ”working nine to five” summerar faktiskt inte till åtta timmar om man har lunch.

Möjligheten att pigga Asien kör om trötta väst i innerfilen börjar kännas påtaglig. Det som motiverar här är möjligheten att få det rejält bättre. Och då kan man jobba rätt hårt. Som Morfar.

Allt är inlämnat till kunden för en dryg vecka sedan och nu är det lugnare igen. Den här veckan ska nog alla vara lediga hela helgen, dvs både lördag och söndag - riktigt lång-ledigt med andra ord. Usman, Usman och Ali ska åka hem till sina föräldrar och fira ledigheten. Chauffören vill dock jobba, och med lite tur får han några småturer, om någon vill ta en sväng till kontoret i alla fall.

Avslutar dagens blog med ett SMS jag just fick från Usman för några sekunder sedan (klockan ett på natten) som på något vis sammanfattar energinivån mer koncist:
-------------------------------------------
1 Hand on Horn <----alla tutar här nere när de kör
1 Hand on Gear
1 Ear Lisning Songz
1 Ear on Mobile
1 Foot on Accelerator
1 Foot on Clutch
&
Eyes on Girlz

Welcome to Pakistan
A Very Busy Nation
-------------------------------------------

I nästa brev blir det traditionella bilderböcker igen, med några av de bästa fotona jag tagit hittills - som faktiskt vidgar vyerna!

WAGAH Border - John Cleese utan boll

Redan på ett tidigt stadium stod det alldeles klart att Wagah Border var något alldeles speciellt. Alla pratade om det, från chauffören till folket på kontoret. Dock hade jag svårt att få utrörat exakt vad det var. En gränsstation mellan Pakistan och Indien och någon form av flaggbyte under ceremoniella former, förstod jag i alla fall.


För er som sov under just den historielektionen i 9-an så kan jag friska upp minnet med att England från 1858-1947 hade en liten koloni i den här delen av världen, som bestod av dagens Indien, Pakistan Bangladesh och Burma.

1947 tröttnade de dock på det och både Indien och Pakistan blev egna stater 1947. Provinsen jag befinner mig i, Punjab, råkade dessutom delas mitt itu. Och gränsen är Wagah Border.

Väl på plats, infann sig snabbt känslan av hockey- eller fotbollsmatch. Pakistan-klacken vrålade något som till både text och melodi lät misstänkt likt ”För vi är goa gubbar allihopa”.
Den enkla och litterärt träffsäkra ”Pakistaaaaaan” förekom också.
På det hela taget var det ganska likt vilken match som helst. Fast utan själva fotbollen.

Kvinnorna befann sig självklart på en separat läktare. Hur skulle det annars ha sett ut, om kvinnor och män stått blandade hur som helst, ingen ordning alls och helt opassande.


Av och till sprang någon som såg ut ungefär som han som kallades Tomten i Mjölby när jag var barn, och viftade med en Pakistansk flagga.

På andra sidan gränsen fanns den motsvarande Indien-klacken.

Höjdpunkten var dock när några slags vakter kom in och gjorde Silly Walk, på riktigt. Inga bilder kan göra det rättvisa, så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att de slog John Cleese. Lätt.


Faktum är att jag just har hittat ett utube-klipp från Wagah Border, där jag tror kommentatorn dessutom är från Monty Python. Tryck på Play-knappen. Ca halvvägs in i klippet kommer själva silly walken. Håll med om att den lätt slår originalet, eller så var detta förlagan. Det skulle i så fall vara en viktig historisk upptäckt av vår gemensamma nutidshistoria, vilken som bekant i huvudsak präglas av olika tv-program och reklaminslag.


Sammanfattningsvis: Wagah border var som en typisk fotbollsmatch, utan fotbollen. Man drogs med i stämningen, lite spännande var det men det var lite som en gång när Magnus på Treuddsgränd i Mjölby på 70-talet sköt bort tennisbollen vi hade och spela brännboll med, och vi fortsatte spela ett tag till men utan boll.


På vägen hem stannade vi och drack té vid landsvägen. Två herrar satt i skräddarställning i luciadräkt och drack té vid vägkanten.

Efter lite småprat visade det sig att den ena pratade ganska bra engelska och vi började prata om varifrån jag kom ifrån osv. Så småningom visade det sig att den här bondeliknande mannen på landsbygden var ”Warid Langhaul Executive”, dvs en rätt hög chef på Ericssons huvudkund här. Ett jordigt visitkort ur fickan bekräftade hans position, och han hade tydligen ett hus på landet för lugna lata söndagar. Jag skulle gissa att han kanske köpte in tjänster och produkter för något tiotal till hundratal miljoner kronor.

Efter att han och hans vän insisterat på att få bjuda på teet för 1 kr, var dagen slut.


Gratis smakar gott, men teet kan jag trots det inte rekommendera. En viss baksmälla inträdde nämligen dagen efter. Men det gick snart över och äventyret var värt det!

Klicka på bilden nedan för foto-galleriet:

Paki 03