Detta kapitel har gott om foton, några av de bästa jag tagit, men instruktionerna för att komma in i fotoalbumet står i texten på slutet. Annars blir min vän av med jobbet och hans familj blir vanärad, trots väldigt oskyldigt innehåll. Jo, det är faktiskt sant... Jag ska berätta.
Nu har jag sett tredje världen, som det brukar kallas.
Någon gång på femtiotalet började man prata om Första och Andra Världen. Den första världen var förstås de bästa länderna, enligt historieskrivarna, dvs typiskt NATO-länder med kapitalistiska demokratier och hög levnadsstandard. Näst bäst, dvs Andra världen, var Warszawapakten. Resten blev då Tredje världen, myntat av en fransman 1952, och så inom parentes blev det några länder över som inte passade någonstans, men de var så små så det märktes knappt, typ Sverige och Schweiz.
Numera finns det förstås en siffra på hur bra ett land är, nämligen HDI, Human Development Index, som myntades – som ett sammanträffande av en Pakistansk ekonom 1990. Det används av FN för att beskriva livskvalitet, så som medellivslängd, läskunnighet, utbildningsnivå, levnadsstandard, barns hälsa och så’nt.
Norge: 0,97
Sverige: 0,95
USA: 0,95
Grekland: 0,92
Chile: 0,86
Turkmenistan 0,72
Botswana: 0,57
Pakistan: 0,54
Det finns några som är ännu sämre, Rwanda ligger t.ex. på 0,45, Ethiopien på 0,37 och sist är Nigeria på 0.31.
Men ändå. Med tanke på att de flesta jag träffar här har levnadsstandard på 10 enligt ovanstående skala, så inser man att det måste finnas rätt många någonstans som inte är har svullbuk och och läser Jean-Paul Sartre till frukost, för hamna på 0,54 i snitt.
Nu har jag varit där. Och det var en av de roligaste gladaste dagarna hittills i Pakistan. Det är vid sådana ögonblick som man riktigt känner att materiell standard inte är ett huvudkriterium för skratt, glädje eller ens lycka, kriterier som inte är med i HDI-definitionen.
Jag blev hembjuden till min chaufförs familj. Det hela höll på att sluta i katastrof redan innan det börjat. Vi pratar om väldigt mycket, min chaffis och jag, men vi förstår bara en liten delmängd av vad den andra säger. (T.ex kanske ni minns Warid MSC?)
Han hade den senaste veckan pratat ganska mycket om vad jag gillade för mat
- Chicken Quorma like?
- Yes! för det är gott, vilket då ger nyanseringesfrågan
- ”Very like?” vilket också är sant, för det är himla gott.
- ”Or tika like more?”
Detta fortsatte ganska länge, varefter olika former av drycker avhandlades, inklusive vad jag tyckte om Pakistans whiskey.
På lördagen bestämde jag med honom att han skulle hämta upp mig klockan två på söndagen för jag tänkte åka och köpa ett par nya skjortor. Han var väldigt noga med vilken tid jag skulle åka, vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom jag annars bara brukar ringa lite innan, inte så himla noga planerat.
Framåt ettsnåret på söndagen, ångrade jag mig dock och ringde honom:
- Jee, Slamalikom, svarade Sidiq.
- Helo, it’s Anders. Sidiq, no come.
- No come? frågade han.
- No come. Relax. Free, förtydligade jag då inom språkbarriärens ramar.
- Any problem?
- Nooo, no problem, Sidiq, only no come. Just relax.
- No come? frågade han igen.
- No come Sidiq! Free Sunday. Relax, sa jag och avslutade samtalet.
Fem minuter senare ringde han tillbaka:
- English man talking, varefter han gav telefonen till någon som kunde engelska och förklarade följande:
- Are you not coming? [Resten skriver jag på svenska av skäl som kommer senare] Vet du, de har redan förberett allting för dig nu, hela familjen är här, och t.om. kusinerna från södra Lahore har kommit hit för middagen. Är du helt säker på att du inte kan komma?
Plötsligt inser jag missförståndet. Hela konversationen om mina mat- och dryckespreferenser. Att han skulle hämta mig just klockan två. Och så ringer jag samma dag, en timme innan och säger ”No come”, och till på köpet så förklarar jag att inget problem har dykt upp, utan att jag helt enkelt inte känner för att komma. Urk, vilken potentiell social katastrof. Självklart förklarar jag missförståndet och säger att jag kommer. En timme senare kliver jag in i bilen, på väg ut i tredje världen.
Ju längre vi åkte, desto mindre blev vägarna ut i förorten. Asfalten försvann och hålen i vägen blev större i takt med att skjulen blev fler och människorna och korna och getterna på vägen ökade till ett myller. Vi åkte allt längre in i Gröna Staden, som den kallades…
Kameraväskan började plötsligt kännas tung. Min Nikon motsvarar 1.5 årslöner för chauffören, och det ska då ses i ljuset av vad jag ser omkring mig. Efter ca en timme var vi nämligen den enda moderna bilen i sikte och själva bilen skapade uppståndelse i det väldiga gytter av mopeder, kor, barn, fruktstånd, människor och damm som yr av alla aktiviteter. Som en limousine-karavan med poliseskort, trumpeter och ryttare och kinesiska balettflickor genom Säffle en söndag lunch kanske ungefär.
Vi parkerar bilen i ett slags garage och går sista 500 meterna. Stank från ruttnande hundlik på vägen, halvnakna barn, hus utan tak med presenningar, och snart ett följe med lite modigare barn i släptåg går vi mot Sidiqs hus. Kameran kändes tyngre och tyngre och en viss oro började krypa in, trots att jag bara såg häpna, men glada ansikten vart jag än såg.
Väl framme, möts jag av ett överväldigande välkomnande, av skrattande människor, glada människor och massor av kärlek. En stor familj, med Sidiq och fru fortfarande uppenbart kära efter 18 års äktenskap, välmående barn, den engelsktalande kusinen som stolt visar sin dator från kanske mitten av 90-talet (idag utan Internet, men han sparar till ett GPRS-abonnemang) och sina självstudier i Fysik, Matematik mm, helt klart i klass med Alonso Finn’s PHYSICS, om någon minns den lilla 1000-sidiga boken fortfarande. Häpna, rädda och samtidigt nyfikna barn i massor. Alla uppklädda i sina finaste kläder och jag blir invisad i finrummet, tillika sovrummet. Det kan tilläggas att det var själva rummet, förutom ett kök/allrum. Där får jag ta av skorna och sätta mig på sängen tillsammans med den äldsta brodern och Sidiq, medan maten började serveras. Alla var märkbart nervösa.
Det var stort att ”Boss” var där. Och det var väldigt tydligt på allihop att det var första gången något sådant hänt, och första gången de mindre barnen sett någon vit människa, vilket Sidiq också förklarade, nu med översättaren på plats.
Det tog dock inte många minuter förrän jag började leka med barnen – som alltid är den yngre generationen mer flexibla och nyfikna. Jag tog ett barn i taget på axlarna och sprang med bubblande barnskratt lite på gatan, skojade med Sidiqs bröder, förklara hur kallt det var i Sverige och sa till mormor och morfar att det var bra virke i dem, som fött respektive gjort så många barn, ett skämt som gick hem oöverträffat bra.
När jag fortsatte med att 60-åriga mormor var det bästa kapet i huset eftersom hon fött flest barn och gav henne en rejäl kram släppte det sista av allas nervositet. Formalismen försvann, folk slappnade av, jättegrytan med Chicken Quorma åts upp och timmarna började rasa iväg.
Den illegala pakistanska Whiskyn kom fram, som till min häpnad var Single Malt och smakade gott. Någon Engelsman eller Skotte har säkert blivit kvarglömd sedan kolonisationen ’47. Jag vågade dock bara smutta, av skäl som i huvudsak hade att göra med att jag ville undvika att vakna upp gift nästa morgon.
Det var nämligen ingen brist på kandidater. Dessutom låg det kondomer på huvudkudden, vilket var rejält scary! Om de tillhörde den äktenskapliga sängen, eller om det var en statussymbol för att visa att de hade råd att ha kul och inte behövde fler barn för att säkra försörjning under ålderdomen, eller om det var någon form av djävulusisk plan för undertecknad, var för mig oklart. De lyste dock skräckinjagande som neonlampor i ögonvrån.
Skrämseleffekten var fullt i klass med ett hästhuvud, under rådande omständigheter med halvdussinet ogifta über-fnissiga tjejer som jag inte kom ihåg vad någon hette, och som ständigt snubblade in i mig med tindrande ögon och stora pupiller. Alltså smuttade jag bara på whiskyn, försökte ignorera huvudkudden och höll mig till mormor.
Jag förstod att Sidiq var en höginkomsttagare med hög status i området på sina ca 900 sek i månaden plus övertid. Och han hade jobbat upp sig till ett läge där han nu bodde bättre med ett finrum, hans familj hade det bra och mådde gott, och att han var nu i läge att byta upp sig till ännu bättre bil och höja levnadsstandarden ytterligare. Jag sa att han var Very Hard Working, vilket hans familjs med
enorm stolthet höll med om. Och som jag resonerade om innan, det är inte så mycket den absoluta nivån som är viktig, utan det faktum att det sker en förbättring, vilket var enormt påtagligt och konkret i detta fall. Arbetsglädje och framtidshopp, tillförsikt om att allt blir bättre för varje månad, GPRS-abonnemang till datorn på gång, finrum, nya fina kläder till alla i familjen och kådisar på huvudkudden.
Jag förstod också att om jag skulle tala om för hans chef att han bjudit hem mig, skulle han omedelbart få sparken. Därav ett visst hemlighetsmakeri med bilderna.
VIKTIGT: Om någon av er som jobbar på Ericsson åker ner till Pakistan någon gång, kom ihåg att inte prata om detta. Detta är blodigaste allvar - inget skämt - och ni kan själva förstå vilken katastrof det skulle innebära för honom och hans familj om han förlorade jobbet!För att se fotoalbumet så klicka på maträtten i följande mening:
Av allt som finns i världen, är ändå Mammas
köttbullar bäst!
Hälsningar från Anders
