Ut på en svängom

När man ser en oxe dra ett lass med ett par hundra Samsung mikrovågsugnar, kompletta i kartonger, känns någonting instinktivt fel från västerländs synvinkel. Men alla ser ny business överallt. Han drev helt enkelt ett lokalt transportföretag. Och varför inte? Snart kan han säkert köpa en dragkossa till, eller något annat fordon. En oxe kan dra tyngre transport än den vanliga åsnan och hästen, som annars båda är mer vanligt förekommande dragmedel, har jag fått lära mig. Kan vara bra att veta.



På väg ut till lördagens sight-seeing guidade min chaufför: - ”Boss, left, Old Train staition.” - ”Boss, right, Flower Market”- “Boss, left, Varimsi”
Vad för något, undrade jag. - ”Vaaarimssi”, förtydligade han.
Ibland brukar jag ge upp och säga ”ok”, men jag undrade verkligen för det var vilken kontorsbyggnad som helst så jag frågade en tredje och fjärde och femte gång.
- ”Vaarid m s c”.
Efter en lång stund fattar jag plötsligt. Han säger ”Warid M.S.C.”. Warid är kunden här, och MSC är en s.k. nod i Ericssons GSM-nät, dvs något oerhört tekniskt som bara ett fåtal specialister ens brukar känna till att det finns. Men chaffören hade förstått att Warid MSC var intressant för utlänningarna på ungefär samma sätt som den gamla tågstationen, blommarknaden och övriga platser som i hans ögon inte var något speciellt alls. Förmodligen var det mer obegripligt för honom att jag ville vi skulle åka till den gamla delen av staden, när jag har det så fint och bra i Guest House där jag bor. ”Guest House much better. Old City very dirty.” förklarade han.

Morgonen hade börjat med att jag varit en smula oense med chaffisen. Han ansåg det var nödvändigt med en Security-man med när vi skulle åka på sightseeing. Jag som har kollat statistiken, vet att inget hänt här i Lahore på år och da’r, förutom trafiken där folk sannolikt dör i tjogvis om dagen. Efter en lång stunds argumentation visade det sig att just den här Security-mannen var hans kompis, och chaffisen hade redan lovat honom att få följa med, med mig som förevändning för hans chef. Vi kom överens om att så länge han inte börjar skjuta folk, även om han skulle upptäcka att någon ficktjuv snor mina pengar, så fick han följa med. Han blev glad, men såg ut att tycka jag resonerade helt obegripligt i ficktjuvsfrågan. När han ändå var med, liksom.

Bilderna på div sevärdheter och staden får senare tala för sig själva. Folk var så oerhört gästvänliga. Glada människor överallt så fort man såg åt deras håll!



Bilderna på grannorten som vi åkte till med en stor park, med vatten och gamla palatsruiner förtjänar dock kommentarer… Två större sällskap var där.

Det första var ett bröllopssällskap. Där satte de igång att videofilma mig, och jag fick stå bredvid alla bröllopsgästerna en i taget, medan de filmade och tog foton. Alla ville ta i hand och säga ”HOW ARE YOU”. Alla var män, där och då, ska jag tillägga för er som läst första kapitlet. Den nyblivne maken verkade lite stirrig, förmodligen för att han snart skulle ha sin första stund tête-à-tête med bruden som han just gift sig med. Var själva bruden höll hus, förtäljer dock inte historien.




Det andra sällskapet var en skolklass, ”Sultan Public Model School, Scheikhupura” med ett par lärare. Barnen var uppenbart där för att lära sig om de historiska och kulturellt minnesvärda byggnaderna. Det gick jättedåligt. Och det var mitt fel.

De tyckte nämligen det var mer intressant med den där lustige kritvite snubben som uppenbarat sig. Detta var tydligen alldeles oerhört unikt. Man kan ana att det nog inte var så vanligt med turister eller andra utlänningar i Scheikhupura. Det var hur roligt som helst, och det kändes som en blandning mellan att vara megakändis och vara delfinerna på Kolmården, dvs folk betalar gärna pengar för att titta på dem, och får man skaka hand med dem också så är lyckan komplett. Jättekul.

Där fick jag några riktigt bra bilder. Vad man inte ser är att lärarinnan i bakgrunden ständigt försökte återuppta föreläsningen om byggnaden, vilket var lönlöst, och efter ett tag gav hon upp och skrattade med barnen i stället.

Vi hade himla kul, chaffisen, säkerhetsvakten och jag, språkförbistring till trots. Någon större säkerhetsrisk utgjorde dock varken folk på gatan, de religiösa moskébesökarna, bröllopsgästerna, barnen eller lärarinnan, där nog den sistnämnda, efter mitt sabotage, förmodligen var närmast.

Gör nu så här: Klicka på bilden nedan. På sidan som då kommer upp, leta upp texten Bildspel” och tryck på den. (Inte stora pilen framåt e.dyl, utan leta noga så hittar du så småningom Bildspel.) Det är bäst!