Pakistan

Pakistan så här långt har varit kontrasternas Mecka.
När jag sömndrucken ramlade av planet i Lahore kändes det som vid vilken USA-resa som helst, dvs en massa människor som väntade vid immigration/pass-kontrollen. Det var först efter en lång stunds väntan som jag observerade en synnerligen intressant detalj. Det fanns fyra typer av köer vid immigrations:

• Pakistan passport (500 pers, Pakistanier sannolikt...)
• Foreign passport (2 tyska alternativ-turister med Umweltschutz-tygmärken på sina ryggsäckar och så 100 affärsmänniskor)
• Business Plus (mut-kön? ett gäng gubbar som hur som helst slapp köa)
• Unaccompanied women, children and elderly. Den kön var tom.

Av 500 Pakistanier fanns det alltså ingen "unaccompanied women".

Nästa aha-upplevelse var på samma tema. Där visade det sig att det faktiskt jobbade några kvinnor på Ericsson-kontoret. När jag gått en vända runt och hälsat på övriga, och kom fram till kvinnans plats, sträcker fram handen och säger "Helå, I'm Anders from Sviiden". Så....

Händer absolut ingenting. Jag tänker att hon nog inte uppfattade vad jag sade, annan accent och allt. "HELLOÅ, I AM ANDERS". Och så sträcker jag fram handen så hon omöjligt kan undvika att se den och fatta vad det är frågan om.

Fortfarande ingenting. Hon tittar bara lite besvärat på mig. Ena mungipan rycker lite som antydan till ett pressat leende, men den andra mungipan liksom snörper ihop sig.

Ur ögonvrån ser jag chefen störta frammåt genom bänkarna, åt mitt håll och börja babbla osammanhängande om vad jag har för "primary area of expertise". Plötsligt går det upp för mig att det här med att ta i hand med en kvinna är LÅNGT över gränsen. Hoppsan. Chefen tar mig åt sidan och säger "I will do the introduction of you. You just wait here".

Dessa något annorlunda seder och bruk är ena sidan av kontrasten.
Den andra sidan är resten av själva jobbet. Alla har hög akademisk examen, klär sig som vilken västerlänning som helst, pratar felfri engelska och jobbar med en entusiasm och brillians som verkligen inspirerar! För att få chans på en "deputy manager" för administration, dvs chefa över blanketter och de anställdas SIM-kort, krävs i praktiken en M.B.A. ovanpå den vanliga examen.

Kunden likadant. Chefen där pratade bättre engelska än jag och kunde samtliga Ericssons produkter på nivån att han kunde ställa var och en av de 20 personer från olika produktenheter, som flugit in för att presentera sin produkt, mot väggen en och en. Och avsluta med att såga hela skiten för att han själv flugit ut i skogen och mätt upp hur höga masterna bör vara, och konstaterade att radioplanerarna hade missat omgivande trähöjd med åtminstone 10 meter, vilket betydde att mycket av planeringen var fel. Länge sedan jag blev så imponerad på ett möte faktiskt.

Livet i övrigt går till så att man får en chaufför tilldelad. Han är då utanför huset på morgonen, kör mig till jobbet och sedan sitter han i bilen utanför tills man vill åka någon annanstans, t.ex på lunch. Då kör han dit man ber om och så sitter han sedan utanför i bilen och väntar. Detta pågår sedan tills dagen är slut.

Själva huset delas av ett antal personer som är här ungefär som jag. Lite som att bo i korridor faktiskt. Fast annorlunda. Dels är det större. Men det är den lilla skillnaden. Den stora skillnaden är att det är fullt med personal som springer runt. Så när man vaknar och masar sig ut i köksdelen, är frukst framdukad och så kommer personalen och frågar om man önskar någon typ av omelett och i så fall vilken sort. Sedan städar de och plockar iordning lite på rummet när man är iväg, byter självklart handdukar och bäddar sängen. Tvättar kläderna och stryker skjortorna. Förstås! Och är man lite sulten på kvällen och inte orkar ta chaffören till någon restaurang, finns det förstås kock redo som lagar till något man är sugen på. Och så kommer "the boy" och hämta tallricken när man ätit färdigt. Managern för personalen har förmodligen mångårig akademisk utbildning, pratar utmärkt engelska och har alltid slips. Medan vi som bor här dräller runt ungefär som när man bodde i den första korridoren.

Det förefaller vara så att det finns en ganska stor välmående övre medelklass, som har nya bilar, bor bra och har utbildning osv. Och så en stor mängd som har absolut ingenting. Det gör förstås att om man tjänar två hundra spänn i månaden, kanske det t.ex. kan öka motivationen att råna någon, sno någons kamera, eller göra inbrott.

Work-around-en på det är att helt enkelt anställa en vakt eller två som får se till så att det inte blir inbrott, som då naturligtvis får vara vakna hela natten, redo med bössan. Och så en mur runt trädgården, och en till som är ansvarig för att öppna grinden när rätt chafförer kommer.

Maten då. Första kvällen när jag var här åkte jag ut till en restaurang som en på jobbet tipsat om. Det visade sig vara en riktig lyx-restaurang, med förstklassig mat, med internationella mått mätt. Jag tänkte att "va sjutton", jag slår på stort, ändå viktigt att få en bra start. Så jag beställde in förrätter, varmrätter, juicer, grillat, efterrätt, espresso. Allt var delikat. Kändes som jag käkat för uppåt en tusing.

När notan kom var den på som jag uppfattade det 300 spänn. Kändes enorm billigt. När jag kom tillbaka till hotellet visade det sig att jag hade fel uppfattning om växelkursen. Jag hade i själva verket ätit för 80 kr.

En mer normal buffe, med 50-talet rätter kostar 35 kr, inkl dricka. En normal lunch, med kanske grillad kanin, kyckling, lamm och ris, och dricka går annars på ca 20-lappen.

Strumpor kostar 3 kr. Om man extrapolerar strumpor, kan man nog ana sig till att kläder i allmänhet är rätt billigt här.

Trafiken då. Jag kan ju säga att uttrycket "Tuta och kör" fått en HELT annan innebörd. Jag har faktiskt inte ord än att beskriva det på ett sätt som gör det rättvisa.
Moped fungerar även som familjebuss, 5 pers är standard, men även 6 pers har siktats.

(Man kan klicka på valfri bild nedan för att få upp dem i bättre storlek.)














Mer om livet i Pakistan följer...