Två underbara saker har hänt sedan sist. Trixiga i kombination, men som min mamma brukar säga, ”du behöver utmaningar, Anders”.
1. Jag har blivit riktigt kär i hon Saba som jag träffat här.
2. Jag tackat Ja till ett toppenjobb på Ericsson i
Manila / Filippinerna.
Viktigast först. Det är svårt att inte bli imponerad av Saba.
Hon har berättat att folk brukar tro att Ms. Saba Wallace är en stor tjock tant på 55+.
I stället kommer en liten nätt tös med handen på höften och stora Bambi-ögon. Och därefter läser hon lusen av gubbarna en efter en.
Älskad av alla, vilket är imponerande när man jobbar med kvinnorättsfrågor, kommunikation mellan religionsgrupper och dylika ämnen i ett land som Pakistan.
Hon har tappat räkningen på alla som velat gifta sig med henne, den senaste i raden, i brist på jakande svar, åkte ut till hennes föräldrar och försökte övertala dem i stället, vilket naturligtvis är oerhört lustigt för henne och alla andra.
När hon var 7 år, tog den klarsynte rektorn med henne till en klass med 15-åringar, skrev ett ord på tavlan på Persiska, vilket var flickans tredje språk, och bad henne förklara det. Det var ”chashm-e-aahoo” som betyder ”hjortens öga” och är ett mångbottnat uttryck. Hon höll presentation i 20 minuter för de förstummade tonåringarna.
Idag gråter gamla sura gubbar när hon håller föredrag. Hon är favorit hos direktören för World Council of Churches. Han är för övrigt svensk och heter Hans, om någon missat det.
Fyra jobb, varav två heltid - ett måndag-onsdag och ett torsdag-lördag - och så två konsultjobb på det. Social med alla. Alltid energi över och omtanke om alla. Och en riktig läckerbit.
Ja, inte utan att man blir kär. Kan väl vara på sin plats att avrunda med en dikt som hon skrivit och inledde en av sina presentationer med i Schweiz.
I have stumbled, pushed, pulled,
and directed my whole life
towards the expansion of my divine humanity,
an inner largeness
that keeps spreading my soul before me
and expanding my spirit around me.
Something closed and cold within
keeps turning me towards the eternal glow of love
until I melt and overflow
in tears and screams and laughter and roars,
and vitality spins around me like a dance.
I can’t stop now.
I have taken risks,
on purpose because I believe in love
and accidentally because I was naïve
I not only have been burned, I have been consumed
in the fire of hope.
But after the pain
I am always resurrected,
To my amazement…again and again
And again
Each time I dust off the ashes of experience
I am deeper and richer
And closer to the wonder of who I really am,
and as the family of humankind,
Who we really are.
Vad säger ni, ska jag åka ut till hennes föräldrar och försöka övertala dem?
Klicka på fotot nedan för bilderna från två veckor i Schweiz, där hon f.ö. jobbade på dagarna medan jag hade fullt sjå utan jobb.
Nästa blog blir det bongo-trummor.
